Ingen kommer undan. Inte alla, i alla fall.
Det började med ett statiskt brus i radion. Klockan var strax efter elva på kvällen. Polischefen Eriksson satt ensam på stationen och försökte nå Sundsvall — men ingen svarade. Sedan tystnad. Sedan skrik.
Ravenslätt. En liten by i norra Sverige, gömd mellan granar och fjäll. Tjugo hus, en bensinstation, en polisstation och en gammal kyrka med sprucken klocka. Hem för 200 själar — bönder, jägare, familjer som levt här i generationer. Nu hem för ingen alls.
De döda vaknade vid midnatt. Ingen vet varför. Först långsamt — stapplande, förvirrade, som om de inte riktigt mindes hur man gick. Grannfrun Margareta, gamle bonden Svensson, barnen från skolan. De kom ur marken, ur sina hus, ur sina sängar. Sedan kom löparna — snabbare, hungrigare, med ögon som lyste i mörkret. Och efter dem, de massiva varelserna som krossade dörrar med bara nävarna.
När gryningen kom var byn tyst. Inte den vanliga tystnaden — den tryggande, med fågelsång och vind i björkarna. Det här var en dödstystnad. Och i polisstationens källare, ensam, vaknade du.
Du vaknar i byn. Ensam. Huvudet dunkar. En rostig yxa ligger bredvid dig på golvet — det enda som skiljer dig från de döda utanför. Du minns inte hur du hamnade här, men du vet en sak: du måste ta dig ut.
Innan katastrofen hade militären en evakueringsplan. En helikopter, stationerad vid en bas 30 kilometer bort, som skulle hämta överlevande om en röksignal tändes på kullen norr om byn. Men för att signalen ska fungera behöver du tre saker: en fungerande radio för att sända nödsignalen, tillräckligt med bränsle för att tända elden, och modet att stå kvar när hela horden vänder sig mot dig.
Det finns också människor kvar i byn. Gömda bakom barrikader, skakande av rädsla. Du kan inte rädda alla — men du kan försöka.
Sök igenom polisstationen. Erikssons radio borde fortfarande fungera — om den inte krossats. Utan den kan ingen höra ditt nödanrop, och helikoptern kommer aldrig att lyfta.
Två personer gömmer sig fortfarande i byn. En i en källare, en bakom en barrikad. De har inte mycket tid kvar. Hitta dem innan hungern — eller zombierna — gör det. Varje räddad person ger dig en allierad och en anledning att kämpa vidare.
Röksignalen på kullen är förberedd men tom. Du behöver bränsle — och det enda stället som har tillräckligt är den gamla bensinstationen vid byns östra kant. Problemet? Det är också där de flesta zombierna samlas.
När röken stiger mot himlen kommer de att se den. Alla. Varje zombie i mils radie vänder sig mot kullen. En massiv, rasande hord. Du har bara minuter innan helikoptern landar. Överlev — eller dö som alla andra.
Du börjar med en yxa. Rostig, tung, men pålitlig. Det räcker — ett tag. Men byn gömmer fler vapen för den som vågar leta. I skåp, under sängar, i övergivna bilar. Varje fynd kan vara skillnaden mellan liv och död.
Välj ditt vapen med omsorg. Ammunition är begränsad, och varje skott du avfyrar ekar mellan husen och drar till sig fler av dem.
Gammal och rostig, men den gör jobbet. Tyst, pålitlig och med oändlig uthållighet — den behöver ingen ammunition. Perfekt för de första timmarna när du smyger genom gatorna och inte vill väcka uppmärksamhet. Nackdelen? Du måste vara nära. Farligt nära.
En halvautomatisk pistol med 15 skott i magasinet. Snabb, precis och dödlig på medeldistans. Varje kula träffar hårt — men varje skott hörs över hela byn. Använd den klokt, för när magasinet är tomt är det bara du och yxan igen.
Dubbelolpipigt, avkortat, brutalt. 8 patroner som var och en sprider en dödlig kaskad av hagel. På nära håll pulveriserar den allt — till och med de pansrade tanksen vacklar. Men räckvidden är kort och omladdningen långsam. Spara det till de kritiska ögonblicken.
Ingen vet var den kom ifrån. Ingen vet hur den fungerar. Men legenden i byn säger att det finns ett vapen gömt någonstans — format som en banan, med en kraft som trotsar all logik. 999 i skada. 5 skott. Explosioner som lyser upp natten i gult. Hitta den, om du kan.
De var dina grannar en gång. Margareta som bakade kanelbullar. Svensson som fixade traktorer. Barnen som lekte vid bäcken. Nu är de något annat. Något som inte längre sover, inte längre tänker, inte längre känner — bara hungrar.
Varje typ av odöd beter sig annorlunda. Lär dig deras mönster. Förstå deras svagheter. Det är den enda vägen att överleva.
De vanligaste — och farligaste i antal. Långsamma, stapplande, med tomma ögon och utsträckta händer. En ensam vandrare är inget hot. Men de kommer aldrig ensamma. De rör sig i vågor, tio, tjugo, trettio åt gången, och omringar dig innan du hinner reagera. Underskatta dem och du dör i ett hav av klösande händer.
Något gick fel med dessa. De är snabba — snabbare än en människa borde vara. De springer i språngmarsch genom gränderna, klättrar över staket och hetsas av ditt ljud. När du hör det raspande flämtandet bakom dig är det redan nästan för sent. De ger aldrig upp jakten.
Enorma, groteska varelser som en gång kanske var människor men nu är bergsklippor av ruttet kött och ben. De absorberar kula efter kula utan att sakta ner. Yxan studsar mot dem. Pistolen irriterar dem. Bara hagelgeväret på nära håll — eller bananpistolen — kan få ner dem. När de svingar slår de igenom allt.
Den har inget namn. Den behöver inget. Den kommer när röksignalen tänds — som om den väntat på det. Dubbelt så stor som en tank, med glödande ögon och en stav av ben och metall. Hela marken skakar när den går. Det här är ditt livs sista strid. Helikoptern är på väg. Allt du behöver göra är att inte dö.
Ditt vapen attackerar automatiskt närmaste zombie. Du behöver bara springa, överleva och välja rätt ögonblick.
GRATIS · I WEBBLÄSAREN · INGEN INSTALLATION